frida östberg

Mitt paradis, Guadeloupe

Hej kompisar!

Livet här i Alicante flyter på. Just nu, när drygt halva tiden har gått, trivs jag väldigt bra här nere. Jag har en väldigt bra fungerande vardag. Bor med världens bästa killar. Precis haft mamma och pappa på besök en weekend som har varit superhärligt och mysigt. Träningen kunde vart bättre men det är inte hela världen. Jobbet går väldigt bra. Ja, som sagt, allt flyter på väldigt bra. Bokade flygbiljetter hem idag. Börjar verkligen längta efter julmat och jultider då jag befann mig karibien förra året på julafton. På tal om karibien - idag var det ett år sedan jag åkte till Guadeloupe. Ett år sen jag på började ett äventyr som verkligen innehåll allt.

Som många av er som känner mig vet så var det många gånger jag tvivlade på Guadeloupe och om jag verkligen skulle kunna klara av att vara kvar i hela sex månader. Det var mycket med våra chefer, jobbet fick mig att vilja spy och väldigt många av mina vänner/kollegor sade upp sig och åkte hem. Hela 25 stycken sa upp sig och åkte hem till Sverige på hela säsongen. Det säger en hel del om säsongen. Men jag stod på mig och stannade kvar hela säsongen vilket jag är så fruktansvärt glad över idag. Guadeloupe är en av de bästa sakerna jag har gjort i hela mitt liv. Det öppnade så många dörrar för mig. Alla dessa människor jag fått äran att lära känna och få ha kvar i mitt liv än idag. Att jag idag bor i Alicante tillsammans med tre av mina bästa kompisar från Karibien. Att jag har daglig kontakt med många av dem jag spenderade mina sex månader med. Människor som förstår mig och jag förstår dem. Vi fyller en funktion hos varandra.

Jag minns hur spänd jag var när jag satt på landvetter och väntade på Andrea. Vi hade träffats på informationsmötet några dagar tidigare och kommit överenes om att mötas upp på flygplatsen. Våra munnar gick i ett om hur sjukt och galet det här skulle bli. När vi väntade vid gaten så anslöt sig fler och fler som också skulle till Karibien. Detsamma i mellanlandningen i Köpenhamn och på sista mellanlandningen i Paris. Vi alla var så spända och nervösa. Det kändes nästan som om vi var en hel skolklass som skulle ut på klassresa. Det kändes så surrealisktiskt att jag skulle åka till Karibien och jobba i sex månader. Att jag skulle bo där och ha paradiset precis utanför min dörr. Jag och grabbarna i lägenheten har pratat väldigt mycket i efterhand om Karibien och hur vi upplevde det. Det finns två, tre stora saker som vi är överens om att om det hade varit annorlunda så hade allt i princip varit perfekt. Vi är överens om att det var väldigt många som överdrev - jag får erkänna att jag var en av dem. Samtidigt så levde vi i en bubbla. Vi bodde på resorten. Vi jobbade på resorten. Vi hade vår fritid på resorten. Till närmsta stad var man tvungen att åka bil till. Det är klart att det var påfrestande i många aspekter att aldrig kunna släppa jobbet helt och hållet. Att alltid vara på sin vakt. Det var tufft där och då att inte kunna njuta hundra procent när man visste att man alltid var övervakad. Min pappa frågade mig när han hälsade på mig efter fem månader "Kan du se paradiset i detta Frida?" och det kunde jag, där och då, inte göra. Tyvärr kunde jag inte se paradiset på resorten längre. Jag hade sett för mycket av hotellets baksida. Idag vet jag att det är ett paradis men det är, som sagt, svårt att se det där och då.

 

Guadeloupe är ett paradis. Ön är helt fantastisk och trots att den är ganska liten så finns det så ofantligt mycket saker att se och göra. Mina favoritutflykter var Les Saintes, linbana, infintypoolen på Rayon Vert, Petit Terre och Ilet du Gosier. Om ni åker till Guadeloupe - kolla in det. Jag ångrar att jag aldrig fick chansen att besöka vulkanen La Soufriere och paradisön Ilet Caret.
Något jag aldrig kommer att ångra är mitt dykarcertifikat jag tog under min tid där. Det var en helt ny värld som öppnades för mig. Att jag dessutom klarade av det trots min klaustrofobi är jag så jävla stolt över. Att jag faktiskt lärde mig att vara i nuet och verkligen njuta av att vara under vatten. Att vara under vattnet har alltid lockat mig men klaustrofobin har alltid stoppat mig. Det känns så sjukt bra att den inte lyckades stoppa mig den här gången.

 

Idag, när jag tänker tillbaka, ser jag bara allt det positiva jag fick med mig där i från. Alla fester, alla sjukt konstiga diskutioner vi hade i matsalen, alla lekar vi gjorde under service, alla gånger vi vikt servetter och snackat skit innan service, alla utflykter till alla möjliga vackra platser, alla vinkvällar, alla filmkvällar, alla utgångar på marinan och allt däremellan. Att kunna öppna dörren och alltid ha någon utanför var nog den tuffaste omställning med att komma hem från Karibien. Det var plötsligt så ensamt. Det första Alexandra, min vapendragare de sista månaderna, skrev till mig när jag kom innanför dörren var "Längan om 20?". Fan vad jag saknar längan. Det var allas mötesplats. Det var sällan man gick längs allas rum på längan och inte träffade någon. Vi kunde sitta utanför någons rum i flera timmar och bara prata skit. Jag saknar kantinen som vi kallade vår matsal för. Det bästa med kantinen var att vi inte hade något wi-fi där så det var där alla de sjukaste konversationerna kom upp. Det fanns ingenting vi inte pratade om och alla skulle vrida och vända på det tills det totalt balla ur. Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort i den matsalen.

Trots allt fantastiskt jag upplevt där borta så skulle jag aldrig rekommendera någon annan att göra det här. Det krävs väldigt mycket från en att klara av det är psykiskt. Det krävs otroligt mycket att kunna svälja mycket skit man får. Man måste vara väldigt varsam att välja sina fighter med vissa chefer och sätta sina egna värderingar åt sidan. Det är oftast inte värt en fight då du är lägst i rank dvs. har ingen talan. Din lön är piss och ingenting. Du får ingen uppskattning försen du visar vad du kan. Du får inte ta någonting personligt om din restaurangchef eller hotellchef står och skriker dig rakt i ansiktet för att hen är stressad över någonting - du råkar bara vara på fel plats vid fel tillfälle. Det krävs ett jävla tålamod och att kunna fokusera på det positiva i ett kaos. Att fokusera på alla de otroliga människorna man hade runt sig och allt kul man gjorde tillsammans. Och med tanke på hur många jag sett som bröt ihop och inte kunde klara av det så kan jag inte rekommendera det till någon. De jag trodde aldrig skulle åka hem - åkte hem.

Har varit väldigt nostaligsk idag. Saknar såklart mina karibienvänner extra mycket idag och är väldigt tacksam att jag bor med tre av dem. Tack för att ni gjorde den säsongen till den bästa möjliga. Det var på riktigt på grund av er som gjorde att man orkade vara kvar. Tack för det bästa äventyret. Vi ses på Guadeloupe om sju år på reunion!

Upp