frida östberg

Kategori: Kärlek

Touchdown Sweden

Eller ja, jag har ju varit hemma nu några dagar. Kom hem i lördags kväll efter några dygns håll-i-gång. Det var väldigt skönt att mötas av mamma och pappa när jag äntligen landat på Landvetter och fått tag på min ryggsäck. Det kändes verkligen som om jag var färdig med den här resan. Det kändes lagom att åka hem efter tre månader där. Filippinerna är ett fantastiskt land med otroliga möjligheter att bara kunna bli ännu bättre. Det är ett minst sagt ett organiserat kaos. Allt har ett system även om det ser ut som om det är helt utom kontroll. Det är lite charmen med det hela och kan man inte acceptera det och bara låtas hänga med så kan det vara ett svårt land att ta sig runt i. Men allt har sin tid. Det var skönt att komma hem till våra organiserade mataffärer, asfalterade vägar och tidtabeller. En organiserad vardag. Man får inte glömma bort vilken tur man haft som fått växa upp i ett enkelt Sverige. Att man har lyxen att idag kunna välja vart i världen man vill vara. De har absolut inte samma möjligheter. Även om jag tror att i och med att turismen ökar så kommer ungdomarna också att börja våga ta steget att resa mer. Men det är en bit kvar tills dess.

Nåväl, det är skönt att vara hemma. Jag och Bagge har verkligen haft världens bästa resa. Den hade inte kunnat bli bättre. Jag hade inte velat ha den annorlunda. Det är då det känns som allra bäst att åka hem också. Ingen dödsångest ;-) Det är klart jag redan saknar vita stränder, att få dyka i vrak och den varma söta luften men jag har kommit hem till ett soligt Sverige. Jag har ett roligt jobb att komma tillbaka till och mycket att se fram emot. Jag är i en väldigt bra period i mitt liv. Jag svämmar över av känslor men det behöver ju inte nödvändigtvis vara något negativt.

Det sista jag gjorde innan vi åkte till flygplatsen var att tatuera mig. Min lilla ananas. Den ses nog som "söt" i mångas ögon men i mina ögon är den bara nice. Den har inte något större budskap mer än att det är en symbolisk grej för mina tre år efter studenten. Det är svårt att sätta ord på hur viktiga dessa år har varit för mig. Att verkligen få känna mig fri, ostoppbar, självständig och lycklig på riktigt. Det finns få känslor som slår det. Jag vet att jag är kapabel till det mesta, bara jag vill. Jag har fått lärt känna världen och mig själv. Jag har fått sett och upplevt de mest fantastiska sakerna. Minnen jag bär med mig med stolthet. Det kan vara långsökt för någon men för mig är den tatueringen självklar. Life is sweet.

Till hösten väntar ett nytt kapitel. Studentlivet väntar. Jag hoppas kunna förvalta den tiden lika bra som dessa år. Men ett steg i taget. Nu väntar först en sommar på världens bästa ö, Smögen. Det ser vi mycket fram emot.

Mitt paradis, Guadeloupe

Hej kompisar!

Livet här i Alicante flyter på. Just nu, när drygt halva tiden har gått, trivs jag väldigt bra här nere. Jag har en väldigt bra fungerande vardag. Bor med världens bästa killar. Precis haft mamma och pappa på besök en weekend som har varit superhärligt och mysigt. Träningen kunde vart bättre men det är inte hela världen. Jobbet går väldigt bra. Ja, som sagt, allt flyter på väldigt bra. Bokade flygbiljetter hem idag. Börjar verkligen längta efter julmat och jultider då jag befann mig karibien förra året på julafton. På tal om karibien - idag var det ett år sedan jag åkte till Guadeloupe. Ett år sen jag på började ett äventyr som verkligen innehåll allt.

Som många av er som känner mig vet så var det många gånger jag tvivlade på Guadeloupe och om jag verkligen skulle kunna klara av att vara kvar i hela sex månader. Det var mycket med våra chefer, jobbet fick mig att vilja spy och väldigt många av mina vänner/kollegor sade upp sig och åkte hem. Hela 25 stycken sa upp sig och åkte hem till Sverige på hela säsongen. Det säger en hel del om säsongen. Men jag stod på mig och stannade kvar hela säsongen vilket jag är så fruktansvärt glad över idag. Guadeloupe är en av de bästa sakerna jag har gjort i hela mitt liv. Det öppnade så många dörrar för mig. Alla dessa människor jag fått äran att lära känna och få ha kvar i mitt liv än idag. Att jag idag bor i Alicante tillsammans med tre av mina bästa kompisar från Karibien. Att jag har daglig kontakt med många av dem jag spenderade mina sex månader med. Människor som förstår mig och jag förstår dem. Vi fyller en funktion hos varandra.

Jag minns hur spänd jag var när jag satt på landvetter och väntade på Andrea. Vi hade träffats på informationsmötet några dagar tidigare och kommit överenes om att mötas upp på flygplatsen. Våra munnar gick i ett om hur sjukt och galet det här skulle bli. När vi väntade vid gaten så anslöt sig fler och fler som också skulle till Karibien. Detsamma i mellanlandningen i Köpenhamn och på sista mellanlandningen i Paris. Vi alla var så spända och nervösa. Det kändes nästan som om vi var en hel skolklass som skulle ut på klassresa. Det kändes så surrealisktiskt att jag skulle åka till Karibien och jobba i sex månader. Att jag skulle bo där och ha paradiset precis utanför min dörr. Jag och grabbarna i lägenheten har pratat väldigt mycket i efterhand om Karibien och hur vi upplevde det. Det finns två, tre stora saker som vi är överens om att om det hade varit annorlunda så hade allt i princip varit perfekt. Vi är överens om att det var väldigt många som överdrev - jag får erkänna att jag var en av dem. Samtidigt så levde vi i en bubbla. Vi bodde på resorten. Vi jobbade på resorten. Vi hade vår fritid på resorten. Till närmsta stad var man tvungen att åka bil till. Det är klart att det var påfrestande i många aspekter att aldrig kunna släppa jobbet helt och hållet. Att alltid vara på sin vakt. Det var tufft där och då att inte kunna njuta hundra procent när man visste att man alltid var övervakad. Min pappa frågade mig när han hälsade på mig efter fem månader "Kan du se paradiset i detta Frida?" och det kunde jag, där och då, inte göra. Tyvärr kunde jag inte se paradiset på resorten längre. Jag hade sett för mycket av hotellets baksida. Idag vet jag att det är ett paradis men det är, som sagt, svårt att se det där och då.

 

Guadeloupe är ett paradis. Ön är helt fantastisk och trots att den är ganska liten så finns det så ofantligt mycket saker att se och göra. Mina favoritutflykter var Les Saintes, linbana, infintypoolen på Rayon Vert, Petit Terre och Ilet du Gosier. Om ni åker till Guadeloupe - kolla in det. Jag ångrar att jag aldrig fick chansen att besöka vulkanen La Soufriere och paradisön Ilet Caret.
Något jag aldrig kommer att ångra är mitt dykarcertifikat jag tog under min tid där. Det var en helt ny värld som öppnades för mig. Att jag dessutom klarade av det trots min klaustrofobi är jag så jävla stolt över. Att jag faktiskt lärde mig att vara i nuet och verkligen njuta av att vara under vatten. Att vara under vattnet har alltid lockat mig men klaustrofobin har alltid stoppat mig. Det känns så sjukt bra att den inte lyckades stoppa mig den här gången.

 

Idag, när jag tänker tillbaka, ser jag bara allt det positiva jag fick med mig där i från. Alla fester, alla sjukt konstiga diskutioner vi hade i matsalen, alla lekar vi gjorde under service, alla gånger vi vikt servetter och snackat skit innan service, alla utflykter till alla möjliga vackra platser, alla vinkvällar, alla filmkvällar, alla utgångar på marinan och allt däremellan. Att kunna öppna dörren och alltid ha någon utanför var nog den tuffaste omställning med att komma hem från Karibien. Det var plötsligt så ensamt. Det första Alexandra, min vapendragare de sista månaderna, skrev till mig när jag kom innanför dörren var "Längan om 20?". Fan vad jag saknar längan. Det var allas mötesplats. Det var sällan man gick längs allas rum på längan och inte träffade någon. Vi kunde sitta utanför någons rum i flera timmar och bara prata skit. Jag saknar kantinen som vi kallade vår matsal för. Det bästa med kantinen var att vi inte hade något wi-fi där så det var där alla de sjukaste konversationerna kom upp. Det fanns ingenting vi inte pratade om och alla skulle vrida och vända på det tills det totalt balla ur. Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjort i den matsalen.

Trots allt fantastiskt jag upplevt där borta så skulle jag aldrig rekommendera någon annan att göra det här. Det krävs väldigt mycket från en att klara av det är psykiskt. Det krävs otroligt mycket att kunna svälja mycket skit man får. Man måste vara väldigt varsam att välja sina fighter med vissa chefer och sätta sina egna värderingar åt sidan. Det är oftast inte värt en fight då du är lägst i rank dvs. har ingen talan. Din lön är piss och ingenting. Du får ingen uppskattning försen du visar vad du kan. Du får inte ta någonting personligt om din restaurangchef eller hotellchef står och skriker dig rakt i ansiktet för att hen är stressad över någonting - du råkar bara vara på fel plats vid fel tillfälle. Det krävs ett jävla tålamod och att kunna fokusera på det positiva i ett kaos. Att fokusera på alla de otroliga människorna man hade runt sig och allt kul man gjorde tillsammans. Och med tanke på hur många jag sett som bröt ihop och inte kunde klara av det så kan jag inte rekommendera det till någon. De jag trodde aldrig skulle åka hem - åkte hem.

Har varit väldigt nostaligsk idag. Saknar såklart mina karibienvänner extra mycket idag och är väldigt tacksam att jag bor med tre av dem. Tack för att ni gjorde den säsongen till den bästa möjliga. Det var på riktigt på grund av er som gjorde att man orkade vara kvar. Tack för det bästa äventyret. Vi ses på Guadeloupe om sju år på reunion!

Att minnas

Jag älskar hur mycket jag skrev förr. Hur mycket av mitt liv jag fått dokumenterat. Ett av de finaste och roligaste dokumenten jag har att läsa idag är de jag skrev när jag var i mitt första riktiga förhållande. Saker vi gjorde, hur jag kände och hur allting började. Det är en cool känsla att kunna känna exakt det jag kände när jag skrev mina texter. Slutsats: Måste börja skriva mer.

 

 

 

Hans leende var som en käftsmäll. Han hade slängt bak sitt mörka, bruna, tjocka hår och var klädd i en färgglad skjorta tillsammans med lila shorts. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle tycka att det var snyggt med lila shorts men han fick mig att tycka det var det snyggaste jag någonsin sett. Jag slogs direkt av hans bruna ögon. Det var som om dem aldrig hade något slut. Jag såg in i dem och det fanns något nytt att se hela tiden. Vi gav varandra en kram och jag minns verkligen hur jag tänkte hur snygg han var. - 23 juli 2010

 

 

 

Att känna är något av det bästa som finns. Att känna lycka eller sorg. Att känna är hjärtats sätt att tala till oss. Att känna att man bara vill ha en enda person i hela världen och tanken av att inte vara nära honom får allt annat att verka obetydligt. Det värker i varje muskel i kroppen av saknad och längtan. Allt du ser påminner om honom. Hur mycket du än försöker så dras du bara till honom. Som minuspolen dras till pluspolen. Helt plöstligt blir dina behov inte lika viktiga. Du börjar plötsligt prioritera någon annans behov före dina egna. Det spelar ingen roll hur ditt vardagliga schema ser ut, du ändrar och planerar om. Du gör allt för att hinna träffa honom varje sekund av din lediga tid. - 6 januari 2014

 

 

Summerburst 2015

Summerburst gör mig aldrig besviken. Musiken, stämningen, människorna, lyckan och allt som hör till. Tackar vädergudarna för att det blev så bra väder som det kunde bli med tanke på hur katastrof det såg ut att bli. Världens bästa helg! Ville aldrig att den skulle ta slut. Martin Garrix (Och Alesso) var enligt mig den bästa spelningen. Så sjukt jävla bra!

7 månader

7 månaders tid utan varandra är way too long för att vara oss. Har saknat dig så det gjort ont i varenda muskel. Det har funnits så många tillfällen då jag bara önskat att just du var där. Sånna tillfällen som bara du och jag förstår och skrattar åt. Men idag är det en bra dag. För idag kommer min allra finaste vän, Lisa, hem från Malmö för en snabbvisit! Ska bli sååå skönt att träffa henne igen imorgon!!! Världens bästa vän, äntligen är vi återförenade

Servitrisdag

Jag tänkte att jag skulle slänga upp en bildbomd från våran "servitrisdag" som jag arrangerade för mina älskade servitriser den sista veckan vi jobbade tillsammans. Jag hade knåpat ihop massa tävlingar med bland annat Irländsk julafton, stafetter och ölhävning. Det blev en riktigt rolig eftermiddag och på kvällen avslutades på restaurang med orginalteamet som varit där längst :-) En av de bästa dagarna och mina servitriser var också jättenöjda med dagen så då är jag nöjd. Tack, åter igen, för dessa månader tillsammans. Jag hade inte klarat det utan er!

Home sweet home

Hemma i Sverige igen. Jag var så fruktansvärt taggad och glad över att få åka hem i fredags. Jag kunde inte riktigt hantera mina känslor. Äntligen skulle jag få lämna hotellet. Missförstå mig inte. Det gjorde ont (och gör ont) att behöva lämna mina vänner. Men att få lämna det där stället var jag så sjukt jäkla redo för. Flygen hem gick snabbt. Hade en väldigt tröttsam resa mellan Guadeloupe och Paris. Sov inte en blund, frös och satt inte skönt en sekund. Så det var väldigt skönt när den resan var över. Resan mellan Paris och Göteborg var skönare då vi alla 6 stycken som skulle till Landvetter totaldäckade och sa inte ett ord till varandra under de 2 timmarna vi flög. Jag märkte inte ens när vi lyfte så fort jag somnade. Det var mycket känslor som svämmade över att se min bror och hans flickvän hämta upp mig på flygplatsen. Jag bubblade och pratade hela hemresan medan de satt och lyssnade och frågade. Det var så sjukt att se Väjern, mitt hus och mina föräldrar igen. Jag var överlycklig.

Men så fort jag lugnade ner mig, pratat med mina bästa vänner på telefon osv. och hamnade på mitt rum kände jag mig tom. Som om något fattas. Alexandra skrev "Ses vi på längan om 20?". På längan brukade hela gänget sitta och hänga under dagarna. Det var där ungefär hälften av oss hade sina rum, jag och resten av hälften bodde inne i bunkern som vi kallade det. Jag vill inte tillbaka, absolut inte. Men jag vill ha mina vänner här.

På kvällen insåg jag ganska fort att jag inte kommer kunna få en blund, trots att jag varit vaken väldigt många timmar förutom "powernapen" på sista planet till Landvetter. Jag var väldigt trött men tankarna bara flög runt i mitt huvud och jag fick ingen ro. Så vid halv 1 inatt åkte jag ut till krogen och träffade på gamla ansikten igen. Var skönt att träffa många igen. Fick kramas mycket och prata lite, så det var kul. Jag vet att jag kommer komma tillbaka i mina gamla rutiner och gamla liv igen. Det kommer bli bättre. Men just nu vet jag inte riktigt hur jag går tillbaka dit.

Det som är så jobbigt att inse, redan nu, är att den här kommunen är förliten för mig. Jag vill vara ute i världen, uppleva och känna mig lycklig. Träffa likasinnade människor. Orädda, lyckliga och ickedömmande människor.

En liten skara av de jag spenderat 6 månader tillsammans. Här är vi som åkte hem i fredags på flygplatsen. Så tomt utan er.

We are family

Hej vänner! Mycket har hänt sen sist. Mina kära besökare har varit här och även hunnit åka hem. Känns lite tomt att inte kunna springa ner till dom på stranden nu men det känns ändå bra. Det är ju trots allt bara en månad kvar tills vi ses igen :-) Så, vad har vi gjort dessa två veckor? Jo, några utflykter har det allt blivit. En av dom var till Les Saintes som jag besökte i december med Jennifer innan hon åkte hem. Min pappa och bror har tagit dykarcert så de har dykt en del, och en av dagarna var även jag med! Kommer till det mer i nästa inlägg!
Vi hyrde även en bil min sista lediga dag tillsammans med dem för att åka runt lite på ön. Då blev det vattenfallet jag besökte på min första utflykt på ön i oktober! (Minns ni?) Vi besökte även ett romdestilleri på sydöstra delen av ön. Vi fick en liten exklusiv rundvandring på själva "fabriken" som gör romen av en härlig fransman! Vi fick smaka på hur socker smakar när det är i sin orginala form som sockerrör. Tyvärr förstod vi i princip ingenting av vad mannen sa då han inte kunde ett ord engelska men vi fick i alla fall se hur det såg ut inuti och gissa oss fram hur romen skapas ;-) Det var en rolig upplevelse. Vi fortsatte till den andra delen av ön och stannade i Gosier för en fantastiskt god lunch. Därefter åkte vi till korset jag besökte för några veckor sedan. Så fint där! Vi hann med en hel del, vilket både jag och mitt sällskap var nöjda över :-)

Tack min älskade familj, Bodil & Stefan och Tompa för två fantastiska veckor. Trots att jag fortfarande var tvungen att jobba kändes det som jag fick ha lite semester jag med. Så otroligt glad över att jag har fått visa er det som varit mitt hem dom senaste 166 dagar och att ni trivdes som bra som ni gjorde. Nu ser jag verkligen ljuset i tunneln. Det är inte långt kvar nu. 28 dagar. Jag är snart hemma! 

Tvillingsyster

Jag trodde aldrig jag skulle träffa en ny livskamrat här nere. En tvilling. Som tänker, känner och är som jag. Jennifer Johansson, 22 år från Stockholm. Det är sällan jag klickar så bra med tjejer på direkten utan det brukar växa fram. Men här var det helt annorlunda. Redan på introduktionsdagen började vi prata och det visade sig att vi var i Australien samtidigt i vintras. Då kände jag att Jennifer var en tjej jag skulle hålla hårt om väl nere på plats. Och vad rätt jag hade. Sen sekunden hon kom ner hit (Hon kom ner fyra dagar efter mig) har vi suttit ihop. Hon är min pelare, min trygghet och min bästa vän. Vet inte om jag hade fixat dessa veckor utan henne. Det spelar ingen roll att vi bara känt varandra i 5 veckor, hon kommer vara min vän för resten av livet. Oavsett vart vi befinner oss i världen om det är tillsammans eller inte så kommer det alltid vara vi. Jag är så fruktansvärt glad att jag lärt känna henne. Som om det var något som fattades.

Dessvärre har hon bestämt sig för att säga upp sig och det gör ont i varenda liten cell av mig. Det är en jobbig tanke att jag ska spendera resten 5 månader här utan henne. Samtidigt som det lättar mig då jag vet att hon inte trivts så bra här nere med jobbet osv. Jag vill inget hellre än hennes bästa. Men vi har redan bokat in en roadtrip i sommar genom Svergie där vi ska avsluta den i Köpenhamn. Vi planerar Asien och Australien nästa vinter. Vi planerade till och med att flytta ihop till Göteborg i sommar. Det kommer gå fort tills vi ses igen. Min tvillingsyster Jennifer, du är bäst.

My loved ones

När detta inlägg publiceras så sitter jag på planet på väg till ett helt fantastiskt äventyr. Men jag sitter även på planet bort från mina helt underbara vänner jag har här hemma i Sverige. På bilden ovan är några av dem. Jag vill bara skriva några rader att jag är så otroligt glad över att jag hade turen att få ha just er som vänner. Varenda liten del av mig i kroppen kommer sakna er under dessa månader jag är borta. Men 6 månader går fort och när jag kommer hem så kommer vi ha en grym sommar på Smögen framför oss. Vi ses i April mina älsklingar. Sköt om er

Malmö

Haft världens bästa helg med världens bästa tjejer. Jag, Fannie och Felicia åkte nämligen ner och hälsade på vår Lisa. Jag och Fannie åkte redan klockan 7 på morgonen så vi var framme vid halv 1. Gick väldigt snabbt och smidigt så vi gick på stan hela dagen med Lisa. Eftersom Flisan jobbade så kom hon fram till malmö vid halv 8. Så vi traskade oss snabbt hem till Lisas lägenhet och myste med idol och god mat! Lördagens spenderades på stan. Vi bara gick runt och myste helt enkelt. På kvällen hade vi bestämt oss för att spela bowling och sedan ville vi ha en ordentlig utgång. Det roliga var att en kompis till oss jobbar på O'learys där vi skulle spela bowling, och han hade ingen aning om att vi var i Malmö. Så vi överraskade honom rejält med att bara dyka upp. Jag träffade på Oliver på Smögen i somras när han säsongade på Sea Lodge. Vi umgicks hela sommaren så han har blivit en väldigt god vän till mig. Anyway, Oliver följde med oss ut så det var väldigt kul att även få hänga med honom innan jag åker på söndag!

På söndagen åkte vi hem vid 12-tiden med buss. Det var jättejobbigt att behöva säga hejdå till Lisa... Gör ont i hela mig bara jag tänker på det!! Bussresan i sig var hemskt... Mådde pissdåligt hela vägen haha. Men men, jag får skylla mig själv ;-) Helgen var i alla fall sååå grym!! Ville aldrig att den skulle ta slut!

BFF

I helgen ska jag äntligen återförenas med min bästa vän Lisa som flyttat till Malmö för att plugga. Det gör ont i mitt bästis-hjärta att ha henne så långt bort och inte se henne varje dag. Minns i somras när vi inte träffades på 1,5 vecka och hur vi båda sa hur konstigt det hade känts. Och nu när jag ska iväg i 6 månader? Det gör ont i bästis-hjärtat vill jag lova. Kommer vara jättetufft att behöva säga hejdå på söndag... Bilden ovan är från våran Australienresa när vi var på vårt sista stopp i Cairns. Vi hade en utflykt med Uncle Brian som visade oss runt i regnskogarna uppe i Cairns. Kolla bara hur bruna vi var? Jag minns att det var en härlig dag i fantastisk natur. Finns ingen jag hellre hade velat gjort Australienresan med. Det känns lite vemodigt att åka iväg på ett nytt äventyr utan Lisa... Vi är ju världens bästa team.

Systra mi

I helgen har jag haft besök av min fina vän Pauline som jag inte sett på över en månad, vilket är alldeles för länge!
Tog dock inte bilder över huvudtaget (väldigt ovanligt) så det fick bli ett sms jag fick av henne igår efter hon åkt hem.
Alla förtjänar en vän som henne. Hon är systern jag aldrig fick


Jag blir verkligen så himla blödig nu när jag ska vara borta från alla mina nära och kära i 6 månader!!

Bröllop - del 2

Så fick Jens sin Vera

I vått och torrt

Hej vänner! Jag har fått klagomål från alla håll hur dålig jag är på att blogga. Men men, nu är jag här igen. Vad har hänt sen sist då? Jag har varit på 3 grymma 20-årsfester, jag har sökt jobb i Västindien men väntar fortfarande på svar, jag har fyllt 20, min bästa vän Lisa har flyttat ifrån mig till Malmö, jag har hälsat på Lisa i Malmö (haha) och sist men inte minst så var jag igår på bröllop i Köpenhamn där min kusin Jens och hans Vera blev ett. Har med andra ord haft det väldigt bra! Jag fick den stora äran att fotografera litegrann på bröllopet igår och tänker självklart visa upp bilder och berätta mer för er i ett annat inlägg. Tills dess får ni ett litet smakprov på de, precis nygifta, paret!